Varför är psykisk ohälsa fortfarande tabubelagt?

I tisdags förra veckan, den 10 oktober, hölls World Mental Health Day världen över. Dagen är till för att öka medvetenheten om psykisk ohälsa och årets tema var ”Psykisk ohälsa på arbetsplatsen”. Men varför, år 2017, behöver vi fortfarande en speciell dag för att öka medvetenheten om en av våra absolut största folksjukdomar? Varför är psykisk ohälsa, efter mer än 100 år av vetenskaplig forskning, fortfarande ett så pass tabubelagt ämne?

Historien har lagt grunden till dagens missuppfattningar

Stigmatisering av olika typer av sjukdomar har alltid existerat. Ett tydligt exempel är cancer, som ända fram till 70-talet var väldigt tabubelagt, men som tack vare forskning och stora insatser för att öka medvetenheten om sjukdomen har blivit accepterat i samhället.

En anledning till att psykisk ohälsa genom historien alltid varit tabubelagt kan vara på grund av psykdomarnas komplexitet. Att beskriva hur det känns att vara deprimerad för någon som aldrig själv mått dåligt är betydligt svårare än att förklara hur ont det gör att bryta ett ben.

Svårigheterna för utomstående att förstå vad psykisk ohälsa faktiskt är har lett till missuppfattningar, rädsla och fördomar. Under många århundraden (kanske årtusenden) var psykisk ohälsa kopplat till demoner och onda andar. En person som var deprimerad, ångestfylld eller led av en personlighetsstörning ansågs ha blivit drabbats av mörka krafter. Behandlingsmetoder för att driva ut andarna inkluderade exempelvis mystiska ritualer och tvångsisolering. Dessa metoder används, skrämmande nog, fortfarande i vissa delar av världen.

Vetenskapen och forskning inom psykologi, som på allvar tog fart under 1900-talet, har bidragit till att stigmat kring psykisk ohälsa minskat i många kulturer. Men spåren av historien lever fortfarande kvar. Att gå till psykologen är fortfarande inte lika accepterat som att gå till läkaren och forskningen tyder på att den generella attityden gentemot personer med psykisk ohälsa fortfarande är negativ.

Stigma från omgivningen och självstigmatisering

Det finns två olika typer av stigmatisering kring psykisk ohälsa: ett socialt stigma (stigma från omgivningen) och självstigmatisering.

Det sociala stigmat är omgivningens fördomar om och diskriminering av personer med psykisk ohälsa.

Självstigmatisering å andra sidan sker när en person som mår psykiskt dåligt tar till sig fördomarna som finns i omgivningen. Man accepterar helt enkelt att psykisk ohälsa är något skamfullt som bör hållas hemligt, vilket kan leda till att personen drar sig från att söka hjälp eller berätta för någon närstående om problemen.

I en undersökning som organisationen Hjärnkoll gjorde år 2012 fann man att tre av fyra personer som lider av psykisk ohälsa på ett eller annat sätt hemlighållit sina problem från omgivningen. Dessutom svarade närmare hälften av alla deltagare att det någon gång upplevt att personer blivit mer distanserade till dem när de pratat om sina problem.

 Stigma psykisk ohälsa

Vad bidrar till att stigmatiseringen ökar?

Det finns många orsaker till att psykisk ohälsa fortfarande är stigmatiserat. Utöver att historiska missuppfattningar lever kvar och svårigheten för utomstående att förstå vad psykisk ohälsa faktiskt är, så spär media ofta på myterna. Exempelvis gjordes en undersökning år 2012 där man granskade ett stort antal filmer som släppts mellan 1990 – 2010 där minst en karaktär i filmen lider av schizofreni. Forskarna fann ut att i majoriteten av filmerna porträtterades personen med schizofreni som våldsam och opålitlig.

Nyhetsrapporteringar är en annan typ av media som bidrar till att diskrimineringen ökar. Om ett brott begås och gärningsmannen tros lida av psykisk ohälsa är det inte sällan detta som får fokus i både rubrik och ingress. Det är heller inte ovanligt att förlöjligande och nedsättande ord som ”galning” och ”dåre” används både i TV, radio och tidningar av programledare och skribenter.

Vad kan vi göra för att minska stigmat?

Att tvätta bort ett socialt stigma som funnits i tusentals år är inget litet projekt. Därmed inte sagt att det är omöjligt. I Sverige har vi redan kommit en bra bit på vägen vad gäller medvetenhet kring psykisk ohälsa. Några exempel på betydelsefulla organisationer är Hjärnkoll, Suicide Zero, Frisk och Fri, Schizofreniförbundet, Attention och Mind.

I tillägg är personliga berättelser av personer som lider av psykisk ohälsa otroligt viktigt för att minska stigmat. Christian Dahlström, som tidigare blivit intervjuad här i Ahum-bloggen, har skrivit boken ”Panikångest & depression” och gör podcasten ”Sinnesjukt”. Den före detta höjdhopparen Linus Thörnblad, som tvingades avsluta sin friidrottskarriär i förtid på grund av psykisk ohälsa, är idag föreläsare inom ämnet och stöttar projekt som ”Aldrig Ensam”.

Andra exempel på personer som valt att öppet prata om sin psykiska ohälsa är programledaren Filip Hammar, Youtube-profilen Therese Lindgren och skådespelaren Mikael Persbrandt.

Att prata öppet om psykisk ohälsa är den rätta vägen att gå för att minska den diskriminering och okunskap som till stor del fortfarande lever kvar.

Vägen till ett samhälle där en person med depression, ångest eller ätstörningar möts med samma acceptans som en person med ett brutet ben eller lunginflammation är fortfarande lång. Men om utvecklingen fortsätter som den gjort de senaste åren, med fler personer som pratar öppet om psykisk ohälsa och nya projekt som startas för att öka medvetenheten och kunskapen, ser framtiden onekligen ljusare ut än någonsin tidigare.

Ahum
13 oktober, 2017
Laddar...