Trauma

Svåra händelser kan framkalla både fysiska och psykiska reaktioner hos oss människor, exempelvis hjärtklappning, ilska, koncentrationssvårigheter, gråtmildhet eller känslor av skuld. Till en början är det främst de fysiska reaktionerna man märker av, men så småningom blir tankar eller känslor kopplade till den jobbiga händelsen mer framträdande. Dessa olika gensvar är egentligen ett sundhetstecken på att vi börjar återhämta oss från det jobbiga som har skett. Reaktionerna kan helt enkelt sägas vara en normal reaktion på en onormal situation.

Svåra händelser kan framkalla både fysiska och psykiska reaktioner hos oss människor, exempelvis hjärtklappning, ilska, koncentrationssvårigheter, gråtmildhet eller känslor av skuld. Till en början är det främst de fysiska reaktionerna man märker av, men så småningom blir tankar eller känslor kopplade till den jobbiga händelsen mer framträdande. Dessa olika gensvar är egentligen ett sundhetstecken på att vi börjar återhämta oss från det jobbiga som har skett. Reaktionerna kan helt enkelt sägas vara en normal reaktion på en onormal situation. Under och efter en svår händelse reagerar människor på olika sätt; vissa blir nästintill apatiska medan andra blir beslutsamma och klartänkta.

Psykiskt trauma

Ett psykiskt trauma innebär att en individ är med om en extremt påfrestande händelse som är omöjlig att fly ifrån eller hantera på ett sätt som man är van vid. Det kan exempelvis handla om krig, naturkatastrof, våldtäkt, misshandel eller ett dödsfall. Olika situationer bedöms vara mer eller mindre påfrestande. En svår händelse av mildare grad kan exempelvis vara en släktings bortgång efter en lång tids sjukdom, medan en allvarligare form är hastiga och oväntade dödsfall. Det finns två olika typer av trauma. Typ I trauma innebär ett enstaka trauma, exempelvis en misshandel eller bilolycka. Typ II trauma innebär långvariga, upprepade trauman som kan pågå under flera år, exempelvis tortyr eller mobbning. Ibland kan en person vara med om flera Typ I – trauma. Det är ingen skillnad i allvarsgraden mellan dessa två typer av trauman, dock ökar Typ II-trauma risken för psykisk ohälsa.

kvinna utsatt för trauma

Traumatisk eller potentiellt traumatisk händelse

Man skiljer på en traumatisk och en potentiellt traumatisk händelse. Vad som avgör om en händelse är traumatisk eller inte är till viss del en personlig upplevelse. En och samma episod kan uppfattas som traumatisk av en individ och gå nästintill obemärkt förbi av en annan person. Förklaringen till detta ligger bland annat i att människor har olika förmåga att hantera stress och motgångar, vilket är viktiga egenskaper när man ska hantera ett trauma. Exempelvis utvecklar endast hälften av de som torteras diagnosen PTSD, posttraumatisk stressyndrom (vilket beskrivs mer ingående nedan). Att vara flexibel och ha bra problemlösningsförmåga är egenskaper som kan göra att man hanterar en jobbig händelse lite bättre. Har man ett stort socialt nätverk och en trygg livssituation i övrigt så kan det också underlätta upplevelsen av en traumatisk händelse. Upplevd kontroll under själva händelsen påverkar ibland måendet efteråt; kände man sig handlingsförlamad mår man ofta sämre än om man upplevde att man i någon mån kunde påverka händelseförloppet.

Majoriteten av befolkningen upplever under sitt liv minst en potentiell traumatisk händelse. De flesta som överlever en traumatisk händelse återhämtar sig spontant över tid, trots att man till en början kan uppleva sömnsvårigheter och ångest, samt avskärmar sig från omgivningen. Om man ett år efter händelsen fortfarande lider av exempelvis mardrömmar och undviker vissa situationer så är man med största sannolikhet i behov av professionell hjälp.

PTSD

Av de som inte återhämtar sig utvecklar flertalet PTSD. Posttraumatiskt stressyndrom innebär att personen återupplever den traumatiska händelsen, undviker saker som påminner om traumat, har en förhöjd spänningsnivå samt ett ständigt stresspåslag. Den förhöjda stressen och spänningen kan exempelvis innebära att man ständigt kollar efter nödutgångar, reagerar på höga ljud och håller koll på sin omgivning. Ofta har man även förändrade tankar eller känslor kopplat till detta, exempelvis att man ser världen som en farlig plats och sig själv som inkompetent eller oförmögen att ta hand om sig själv. Det är även vanligt med mardrömmar och flashbacks, där man drömmer om traumat eller kastats tillbaka till den fruktansvärda händelsen fast man egentligen står i snabbkassan på mataffären. Ibland kan PTSD ha en försenad debut, och komma så sent som tio år efter att den traumatiska händelsen utspelade sig. Risken att utveckla PTSD är störst efter en våldtäkt.

PTSD är en väldigt plågsam, handikappande och farlig diagnos. Både för individen som lider mycket och upplever en försämrad livskvalitet, men även för samhället som betalar stora summor varje år i form av sjukvårdskostnader och mediciner. Trots att PTSD orsakar stort lidande så är det många av de drabbade som inte kopplar samman sitt dåliga mående med sitt historiska trauma, vilket resulterar i att de söker hjälp för andra psykiska eller fysiska åkommor och i värsta fall inte söker hjälp alls. I USA dör fler personer i sviterna av PTSD än vad det dör personer i strid. Personer som lider av PTSD begår oftare självmord än populationen i stort, och överkonsumerar alkohol eller andra typer av droger. De utvecklar dessutom i högre utsträckning än andra olika typer av psykiska sjukdomar, exempelvis depression.

Idag finns flera KBT-behandlingar med gott forskningsstöd att tillgå vid PTSD. Gemensamt för de olika metoderna är att de undersöker och konfronterar saker som påminner om traumat i en trygg miljö och försöker ändra patientens icke-fungerande strategier för att hantera sitt problem. Exempel på delar i behandlingen är en förklaring om vanliga reaktioner efter en traumatisk upplevelse, andningsövningar för att kunna reglera sina känslor samt upprepad exponering för saker som är relaterade till traumat.

traumabild

Vad säger forskningen

Forskning visar att exponering är det viktigaste behandlingsredskapet för att hjälpa patienter med PTSD. Det finns flera olika former av exponering, där in vivo och imaginär är de vanligaste. In vivo exponering innebär att man exponerar patienten för situationer eller objekt som patienten upplever som ångestfyllda och därför undviker i det verkliga livet, exempelvis kan man återvända till platsen där traumat ägde rum. Imaginär exponering innebär att man utsätter sig för något hotfullt och ångestfullt i fantasin, exempelvis genom att gå igenom traumat i huvudet.

Artiklar

Laddar...