Här kan du läsa fler av Daniels artiklar
Vi lever idag i ett samhälle som vill upprätthålla bilden av att stå för tolerans och vidsynthet. Makthavare framställer sig gärna som positiva till kulturella, sexuella eller identitetsmässiga olikheter och tror sig därigenom stå för en öppenhet där skillnader bland människor accepteras. Ett stort problem med denna samhälleliga självbild är bara att den så sällan speglar verkligheten. Bortom de fina orden är toleransen gentemot det annorlunda hos oss människor, det som avviker från normen, ofta mycket liten. Och detta drabbar inte minst de som brottas med att må dåligt psykiskt.
Efter många års arbete som klinisk psykolog har det blivit tydligt för mig att acceptansen för psykiskt lidande har mycket snäva gränser. Att lida av depression, ångest eller utmattning är visserligen normaliserat, men accepteras bara under förutsättning att den som drabbats av dessa tillstånd följer de råd och behandlingar som erbjuds. Och vad dessa behandlingar ofta tycks syfta till är att göra människor funktionsdugliga och produktiva igen (Bornemark, 2018). ”Tappa inte den dagliga strukturen, motionera och jobba med avspänningstekniker och prova psykologisk behandling som syftar till att hantera svåra situationer och tankar så att de inte längre hindrar dig. Och om detta inte får dig på banan igen så behöver du antidepressiv medicinering.”. Fokus riktas alltså mot att ”hjälpa” den som mår dåligt psykiskt till att fungera på ett sätt som passar in i vårt samhälles prestationsinriktade kravbild.
Den kulturkritiska forskaren Mari Ruti (2018) sammanfattar detta på ett träffande sätt genom att säga att vi lever i en tid där prestationsförmåga, produktivitet och ständig självutveckling är norm, något som hon sammankopplar med den ekonomiska logik som styr vårt kapitalistiska konsumtionssamhälle. Något djupare intresse för det psykiska lidandets samhälleliga, psykologiska eller biologiska orsaker finner man sällan, åtminstone inte hos dem med makt att bestämma. När hörde du till exempel senast en politiker tala om psykiskt lidande inte bara som ett problem att åtgärda utan som en oundviklig del i det mänskliga livet eller som ett uttryck för en människas kamp att försöka få till en värdig tillvaro?
I mitt psykologiska arbete märker jag ofta hur starkt normen om prestationsförmåga, produktivitet och ständig självutveckling präglar mina klienters självbild och psykiska mående. Låt mig ge ett exempel från den kliniska vardagen:
En 29-årig kvinna tar kontakt och önskar hjälp med att kontrollera sin ilska som hon är rädd ska skapa problem både i hennes förhållande och på arbetet. Hon är ganska nyutexaminerad ekonom och har nu fått vad hon själv kallar sitt ”drömjobb”. Problemet är bara att hon inte känner någon glädje alls i livet. Hon plågas dagligen av värdelöshetskänslor och en oro för att inte leva upp till kraven på jobbet. Hon är dessutom stressad över att hon och sambon borde skaffa barn och känner sig misslyckad när hon jämför sig med vänner som redan har bildat familj. För att hantera sin situation har hon gått en stresshanteringskurs där man fått lära sig att sänka kraven. Med sig därifrån har hon ett schema där hon strukturerat sin dag på ett mycket detaljerat sätt för att identifiera ”tidstjuvar”. Detta har dock bara förstärkt hennes känsla av att inte räcka till och hennes upplevelse av att inte duga har bara ökat trots att hon dagligen gör de mindfulnessövningar hon också lärt sig på kursen. Hon berättar även att hon tränar fyra gånger i veckan och att hon försöker vakna tidigt för att hinna med ett yoga-pass. Klienten är nu desperat och undrar vad hon gör för fel. Hon vill att jag ska hjälpa henne med tekniker för att kontrollera de utbrott av ilska som drabbar henne.
Den stress, oro eller nedstämdhet som av olika skäl kan drabba oss människor förstärks så lätt av att vi upplever det som att vi misslyckas med att leva upp till de krav som vi genom prestationsnormen ställer på oss själva. De flesta av oss bär, likt klienten i exemplet, på en tyrannisk inre kritiker som granskar varje steg vi tar. Och när vi inte lever upp till kraven kommer vi ofta att uppfatta det som att något är fel på oss, att vi inte duger som vi är och att vi därför måste förändras (Lindert Bergsten & Pettersson, 2018).
Som psykolog är det därför viktigt att reflektera kring vad den behandling man erbjuder syftar till. Vilka samhälleliga normer och ideal präglar de psykologiska metoder jag arbetar med? Hur bör jag i mitt arbete förhålla mig till att vi lever i ett samhälle där prestationsförmåga, produktivitet och självförbättring är norm? Är det rimligt att hjälpa klienten ovan att förändra sig på det sätt som hon önskar, eller bidrar jag då bara till att hon anpassar sig efter en livssituation som hon borde protestera mot? Och eftersom dessa ideal så tydligt präglar många klienter så bör jag fundera på hur klienten tar sig an det terapeutiska arbetet. Detta kan så lätt förvandlas till ytterligare ett prestationskrav, där risken för en ännu större känsla av misslyckande hotar. Och jag behöver kanske också påminna mig själv om vilken inverkan prestationsidealet har på mig. Det faktum att samhället ställer krav på att psykologisk behandling ska ge snabba och effektiva resultat kan faktiskt kännas kravfyllt, allt annat vore att blunda för sanningen. Ingen, inte ens psykologer, är immuna mot den inre kritikerns dömande röst.
Men denna självkritiska röst, som hela tiden vill pusha oss till att bli bättre versioner av oss själva, kommer aldrig att bli nöjd. Ju mer vi kämpar för att uppnå det den begär av oss, desto mer kräver den. Och om vi väljer att följa den väg som kritikern pekar ut kommer känslan av misslyckande att vara vår ständiga följeslagare. Vad vi istället behöver sträva mot är en ökad acceptans inför de sårbara sidorna inom oss själva. Och det gör vi bäst genom att inta en normkritisk inställning gentemot de prestationskrav som vårt samhälle förespråkar. Vi behöver våga närma oss och lyssna till de känslomässiga budskap som stress, ångest och nedstämdhet försöker förmedla till oss. Med klienten i exemplet ovan skulle det kunna handla om att göra henne nyfiken på vilken funktion hennes ilska har, att den kanske är ett skydd mot skrämmande känslor som exempelvis skam eller rädsla för att bli övergiven. Och att sedan stötta henne i att våga förstå att dessa skrämmande känslor är en viktig del av henne själv och att de visar på hennes grundläggande behov av att bli sedd och älskad. Vi behöver alla komma till den operfekta människans försvar.
Källor och vidare läsning
Stå fast – vägra vår tids utvecklingstvång (2015)
I denna bok ställer den danske psykologiprofessorn Svend Brinkmann upp ett antal livsregler som kan ses som en motkraft till det tvång att ständigt utvecklas och förändras som han menar att vårt samhälle förespråkar.
Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde (2018)
I kapitlet Det utmattade samhället i denna bok diskuterar filosofen och forskaren Jonna Bornemark risken att de behandlingsmetoder som erbjuds personer som lider av stress och utmattning, genom att ha ett fokus på kontroll och prestation, ökar de krav som i grunden ligger bakom stressproblematiken.
Penis envy and other bad feelings – the emotional costs of everyday life (2018)
Den kulturkritiska forskaren Mari Ruti utvecklar i denna personligt skrivna bok – som tar sin utgångspunkt i filosofi, psykoanalys och kulturteori – en analys av vårt samhälles norm kring prestationsförmåga, produktivitet och ständig självutveckling.
I befintligt skick – att ta sig själv på allvar (2018)
En bok av psykologerna Katja Lindert Bergsten & Kristoffer Pettersson där läsaren får hjälp att närma sig sina känslor på ett mer accepterande sätt och lär sig att lyssna till de verkliga behov som våra känslor signalerar.
Känslokompassen – www.kanslokompassen.se
En hemsida där du gratis kan få hjälp att utforska och arbeta med dina känslor, bland annat problematisk självkritik. Hemsidan utgår från metoden Emotionsfokuserad terapi (EFT).
Här kan du läsa fler av Daniels artiklar