Hem  »  Blogginlägg   »   Prokrastinering – problem eller protest?

Prokrastinering – problem eller protest?

I artikelserien Den kulturkritiska psykologen tar Daniel Sykes upp aktuella psykologiska och psykiatriska fenomen ur ett samhällsinriktat och kulturkritiskt perspektiv.

Med jämna mellanrum dyker nya uttryck och begrepp kopplade till vårt psykiska fungerande upp och blir trendiga. Jag tänker på sådana som självkänsla vs självförtroende, bokstavsdiagnos eller gaslighting. Jag tvivlar inte på att denna typ av uttryck vinner sin popularitet genom förmågan att fånga upp viktiga psykologiska fenomen. Som språkliga och symbolskapande varelser är det inget märkligt med att vi med hjälp av olika uttryck och liknelser försöker tämja den komplexa psykologiska och mellanmänskliga verkligheten. Att göra just så är till och med ett av de mer konstruktiva sätten att hantera dessa livsområden som så ofta orsakar oss bekymmer. Men även om det i grunden är av godo att använda språket för att hantera våra känslomässiga svårigheter så kan det finnas skäl att fundera över vilka samhälleliga normer som de begrepp vi använder är styrda av. Språket är ju alltid en del av ett visst samhälle och ord och uttryck är därför aldrig neutrala. 

Prokrastinering – ett fenomen i tiden

Ett begrepp som de senaste åren fått ett tydligt uppsving både inom den kliniska psykologin och hos allmänheten är prokrastinering. Med detta avses tendensen att skjuta upp viktiga åtaganden – som exempelvis studier eller arbetsuppgifter – för att istället ägna sig åt andra och i sammanhanget mindre relevanta aktiviteter; till exempel nätsurfande, datorspelande eller dylikt. Vid prokrastinering upplever sig personen i fråga ha svårt att uppnå de mål och drömmar hen satt upp, vilket i sin tur kan leda till ångest, skuldkänslor, självkritiskt tänkande eller andra psykiska symptom. 

Forskningen lägger fram olika förslag kring vad som kan orsaka prokrastinering. En hypotes är låg självkänsla; att personer med dessa svårigheter är rädda för att misslyckas och därför skjuter upp åtaganden där risken att inte göra bra ifrån sig känns överhängande. Ett annat förslag är att de som prokrastinerar har bristande färdigheter eller en oförmåga när det gäller självkontroll, planering och tidshantering. En tredje hypotes är att personer som prokrastinerar är särskilt mottagliga för att fastna i aktiviteter som är lustdrivna och ger omedelbar belöning. 

På senare år har ett flertal metoder för att komma till rätta med prokrastinering blivit populära (till exempel Pomodoro-metoden). Dessa går vanligen ut på att identifiera de känslor och tankar som föranleder uppskjutandet för att sedan med hjälp av olika tekniker bryta det oönskade beteendemönstret. Det kan exempelvis handla om att:

  • Tänka igenom och skriva ner aktiviteter som ger resultat på längre sikt och som man därför bör prioritera. Att alltid ställa sig frågan vilken aktivitet som är den viktigaste. 
  • Planera sina uppgifter genom att skapa att-göra-listor samt genom att föra in när saker ska göras steg för steg i ett schema. Också raster och ledigheter bör läggas in i schemat, och även vad som ska göras före och efter en paus. 
  • Bryta ner större uppgifter i mindre delar och sedan välja de som är viktigast först. Man uppmuntras även att bryta ner arbetet i korta sekvenser (femminutersmetoden) och att använda sig av en timer för att ha koll på tiden. En liknande strategi är att dela upp dagen i exempelvis fyra tidsblock med pauser däremellan och att noggrant i förväg bestämma vad som ska göras under varje block. Även här rekommenderas användning av timer.  
  • Ge sig själv återkommande verbala instruktioner om att ”göra uppgiften NU!”.

Varför prokrastinerar vi egentligen?

Men om vi höjer blicken en smula och funderar över vad upptagenheten av prokrastinering säger om dagens samhälle så väcks en del frågor. Finns det något i vår tid som får oss att vilja undvika vissa åtaganden? Vad handlar den skuld och självkritik som prokrastinering så ofta ger upphov till egentligen om? Och vad säger de behandlingsstrategier som rekommenderas om de värderingar och normer som dominerar vårt samhälle? 

Det finns forskning som visar att människor som prokrastinerar sällan lider av bristande arbetsmoral. Nej, ofta rör det sig om personer som uppvisar en hög grad av plikttrogenhet och ett perfektionistiskt sinnelag. I vårt samhälle som är så fokuserat på prestation tycks dessa personlighetsdrag passa in alldeles utmärkt. Kanske till och med alltför väl? 

För vad sker när en person som fungerar på detta sätt inte längre orkar eller står ut med att prestera? Är det möjligt för den personen att slita sig loss från både de inre och yttre krav som ständigt pressar på? Skulle prokrastinering kanske kunna ses som individens protest eller sittstrejk mot ett samhälle som i mångt och mycket utnyttjar hennes plikttrogenhet? Och är skulden och självförebråelserna då kanske inte så mycket ett tecken på att personen inte fullgör verkliga åtaganden, utan en internaliserad självkritisk röst kopplad till den prestationsnorm som vårt samhälle upprätthåller? 

Och hur ska vi se på de behandlingsmetoder som syftar till att få personer att sluta prokrastinera? Skulle inte också de kunna vara bärare av samhällets prestationskrav? Kan inte ett ensidigt fokus på schemaläggning, tidtagning och disciplinering ses som en direkt spegel av vårt samhälles prestationsideal? Och även om man helt säkert har för avsikt att hjälpa så tycks det finnas en blindhet inför att man samtidigt upprätthåller tvivelaktiga samhälleliga normer.  

Låt mig samtidigt med min kritik klargöra att all prokrastinering inte bör ses som en samhällsprotest. Det kan naturligtvis finnas en mängd olika psykologiska skäl till att en person utvecklar en tendens att skjuta upp saker. Men om vi inte tar med det samhälleliga perspektivet så tror jag att vi riskerar att sjukdomsförklara handlingar som i många fall är sunda reaktioner på en osund miljö. 

Från passiv till aktiv protest

Det är tyvärr inte oproblematiskt att använda prokrastinering som ett sätt att protestera mot samhällets orimliga krav. Problemet är att denna sorts symptomatiska protest aldrig kan påverka eller förändra den samhällsstruktur som är upphovet till de destruktiva överkraven. Precis som andra symptomreaktioner – låt säga en depression – så låser prokrastineringen nämligen fast människan i passivitet. Detta tillstånd tillåter visserligen personen att slippa kraven men låter samtidigt den struktur som är orsaken till förtrycket förbli oförändrad. 

Utifrån de reflektioner jag nu lyft fram vill jag därför föreslå ett alternativ till de populära metodernas sätt att möta personer som prokrastinerar. En verkligt emancipatorisk psykologisk behandling – med insikt i att detta beteende kan vara en protest – borde sikta in sig på att hjälpa den prokrastinerande individen att ta sig från detta passiva tillstånd till ett mer aktivt, där ett öppet i stället för ett dolt motstånd blir möjligt. I denna aktiva position skulle personen på riktigt kunna välja i stället för att beordra sig själv att fortsätta göra det orimliga. För oftast är det faktiskt bättre att våga säga NEJ än att tvingas göra det man förväntas NU! 

 Dansa på deadline: uppskjutandets psykologi (2014) av Alexander Rozental & Lina Wennersten. 

Menu