Linus Thörnblad: ”Jag ville ju inte prata med någon, jag ville träna!”

Linus Thörnblad var på väg att bli världens bästa höjdhoppare och hade tagit medaljer i både Europa- och världsmästerskap. Men karriären fick ett oväntat slut när han 2010 drabbades av utmattningsdepression.

Vad var det som hände egentligen?

Jag levde för friidrotten och för mig var höjdhopp det roligaste som fanns. Jag älskade att träna och tränade hårt. Efter gymnasiet satsade jag på heltid och blev duktig väldigt snabbt. Det var fantastiska år med VM, EM och OS – jag var i världstoppen och kammade hem medaljer i de största tävlingarna.

Men med framgångarna kom även pressen. Jag har alltid pushat mig själv och haft höga krav. Hela mitt liv kretsade kring idrotten, jag hade ingenting som kunde få mig att koppla av och tänka på något annat. Även när jag inte tränade fanns det ständigt med mig i tankarna.

Jag började dra på mig fler och fler skador, vilket slet på mig mentalt. Jag tränade fast jag var sjuk och hoppade till och med en final med tre frakturer i höften.

Till slut blev det helt enkelt för mycket.

När började du förstå att allt inte stod rätt till?

Nu i efterhand, när jag ser tillbaka på det, så kom varningssignalerna redan under 2007. Jag kände mig ofta trött, hängig och hade feber. Jag gjorde en massa tester men läkarna hittade varken några virus eller infektioner.

Den stora vändningen kom i samband med en mästerskapsfinal år 2010. Jag skadade mig i finalen och efter det började jag sova väldigt mycket. Kände mig energilös och deprimerad. Jag förstod det inte själv vid den tidpunkten, men jag hade sjunkit in i en utmattningsdepression.

I början försökte jag kämpa emot det. Vissa dagar kunde jag känna mig deprimerad och gråta, för att nästa dag må bättre igen. Då tänkte jag att allting var okej. Jag ville ju inte visa mig svag. Det blev att jag pushade bort allt det jobbiga helt enkelt.

Det tog nog runt ett år innan jag förstod att det här inte var något som kommer att försvinna av sig själv.

Märkte folk i din omgivning att du mådde dåligt?

Det märktes såklart när jag började vara frånvarande från träningarna – jag hade ju alltid dykt upp tidigare oavsett vilket tillstånd jag var i. Men jag berättade inte för någon om hur jag egentligen mådde. Det är svårt att förklara för någon annan när man inte själv vet vad som är fel.

Hur gjorde du för att ta första steget och våga söka hjälp?

När jag inte kunde träna längre åkte jag runt i hela Sverige för att göra tester. Men läkarna hittade inget fel. Tillslut kom jag till en läkare som sa till mig att det inte fanns något fysiskt fel med mig, utan att jag kanske istället borde fundera över att gå och prata med någon.

Min första reaktion var att stöta bort det direkt. Jag blev förnärmad och sa ”jag vill inte prata med någon, jag vill ju träna!”. Jag minns att jag var arg och frustrerad när jag åkte hem.

Men det blev inte bättre, så en dag tog jag upp telefonen och ringde tillbaka till läkaren, som fixade ett samtal till mig med en beteendevetare. Han sa att jag var tvungen att återhämta mig – ta en hel månad och bara vila. Jag förstod nog då att jag var tvungen att verkligen göra som han sa.

Det var först då, när jag accepterade att jag var tvungen att ta det lugnt, som allting kom över mig. Men jag tror det var nödvändigt, att hamna på botten för att kunna vända.  

Vilka är dina bästa tips till någon som inte mår på topp?

Det viktigaste för mig var att träffa en duktig psykolog. Genom terapin fick jag verktyg för att hantera olika situationer. En av de viktigaste sakerna som jag lärt mig är att kunna slå av och inte tänka på någonting, det kunde jag inte tidigare. Det handlar inte så mycket om vad det är man gör egentligen, så länge det känns avkopplande. För vissa är det att läsa en bok eller kolla Tv-serier. För andra att stirra upp i taket. Jag antar att det är väldigt individuellt.

En annan viktig sak som jag lärt mig är att sätta mig själv i första hand och kunna ta ett steg tillbaka. Även om man bestämt någonting är det viktigt att kunna säga nej och ställa in. Att inte pusha sig själv till att göra saker som man inte mår bra av.

Ahum
12 mars, 2018
Laddar...