Hur roligt får vi egentligen ha det tillsammans i terapirummet?

Av alla affekter man associerar med psykoterapi är nog glädje, humor och skratt den som har fått minst uppmärksamhet. Terapi har alltid varit en smula gåtfullt då tystnadsplikten och det slutna rummet inte varit öppen för insyn. Många har en förlegad bild av en Psykoterapeut, en äldre man i manchesterkavaj, hummande med en djup rynka i pannan. Yrkesrollen som Psykoterapeut har på flera sätt specifika rollförväntningar av generell karaktär som patienten förväntar sig att möta. Som Psykoterapeut är du expert på att iaktta mänskliga relationer och har därmed ett inlärt förhållningssätt gentemot andra där man ska sätta sina egna behov åt sidan då man arbetar med sig själv som verktyg. Men vad händer då när något riktigt roligt sägs i terapirummet, ska terapeuten inte reagera med att skratta?


Text: Maja Koppfeldt


Människor har i alla tider tagit hjälp av humor i kriser och kanske är det just nu, i pandemitider som humorn är extra viktig för vi ska härda ut. Humor får oss att reflektera över världens tillstånd. Det finns något läkande i att skratta tillsammans, så även i terapirummet. Humor kan när den används rätt avväpna, skapa ögonblick av möten, hjälpa oss att uthärda, lätta upp stämningen och göra terapin mer tillgänglig för patienten. Att skratta tillsammans med sin patient i terapirummet kan representera både en förbindelse eller avskildhet. Det kan bjuda in till en närmare relation eller fungera som en barriär mellan terapeuten och patienten. 

Ett av de mest framträdande dragen i humorforskning är att humor uppstår när två eller flera tillsynes oförenliga fenomen interagerar. Oförenligheten bildar en paradox, ett möte blir till som sätter tillvaron i svängning. Vi kan mötas en kort stund som människor och inte som Psykoterapeut och patient. Humor kan uppstå i både vad som händer i rummet och i berättandet. Humor har aldrig bara en sida utan är personlig förankrat och uppfattas individuellt då vi alla har olika glasögon. Som Psykoterapeut är man också en unik individ som har en personlig koppling till glädje, humor och skratt. Forskningsläget på just humor i terapirummet visar på ett fåtal studier då ämnet är kontroversiellt och därmed relativt outforskat. En anledning till detta är att Freud poängterade begrepp som neutralitet, att terapeuten skulle avslöja så lite som möjligt om sig själv, likt en spegel ogenomskinlig. Men en terapeut som framstår som helt neutral kan också misstolkas som likgiltig, kall och okänslig av patienten. För hur mycket vi som terapeuter än strävar mot neutralitet så är fullständig neutralitet omöjlig att uppnå, förr eller senare kommer terapeutens humoristiska sida att framträda i terapiprocessen.   

Men likt alla interventioner vi gör som terapeuter i terapirummet bör humor användas med försiktighet och omdömesgillt då det riskerar att flytta fokus från obekväma ämnen och känslor eller skapa en känsla av kamratskap. Att ”skrattet fastnar i halsen” är ett vanligt påstående som visar på att humor även kan ha en allvarlig botten. Men hur ser det ut egentligen, är det alltid allvarligt i terapirummet? Om vi avsäger oss alla personliga uttryck och väljer att inte skratta tillsammans med patienten när något är riktigt roligt finns det en risk att arbetsalliansen och stämningen i rummet påverkas negativt. Det relationella perspektivet ses som den tredje vågens psykoterapi och många patienter önskar en mer levande psykoterapeut som visar egna känslouttryck.

Patientens humor kan ha en underhållande intention men även dölja en politisk, ideologisk eller sarkastisk underton. Humor är alltid kontextuellt bunden då vissa skämt förefaller passa i olika sociala miljöer och inte i andra. Motståndare till att använda humor i terapirummet menar att även om humor har en essentiell plats i livet, är dess plats i terapirummet mycket begränsad, om den ens har någon. Skrattet beskrivs som ett trubbigt instrument där människor också kan agera och verka för att undvika att bli skrattade åt, bli till åtlöje och därmed behöver man även beakta skrattet som maktinstrument. Rädsla för att bli utskrattade, utskämda och tillintetgjorda hotar att förvandla oss till människor utan kontroll över oss själva, som om vi förlorat vår mänsklighet. Här kan man tänka att ett delat, varmt skratt i terapirummet kan lära patienten att våga skratta och vara närvarande i glädjen som ett delat gemensamt skämt kan innebära. 

Freuds analys var att humor användes som uppror, en möjlighet att uttrycka sådant som inte annars var tillåtet, maktkritik och kritik gentemot auktoriteter. Freuds grundläggande syn var att humor i likhet med drömmar kunde ge uttryck för undermedvetna drifter som annars blockerades av överjaget och normer. Skämt fungerade därmed som en ventil. Tajmingen eller terapeutens taktkänsla är särskilt betydelsefull när terapeuten väljer att göra en humoristisk intervention i terapirummet. Humor kan vara ett kraftfullt terapiverktyg som förändrar temperaturen och distansen i terapirummet, på både ett positivt och negativt sätt.

Som en förespråkare för att släppa in humorn i terapirummet vill jag lyfta fram att det gemensamma varma skrattet skapar en känsla av liv och att patienten kan lära sig att se sina svårigheter och lidande utifrån ett annat perspektiv, med humorns hjälp. Vilket i sin tur förkroppsligar gemenskap och medmänsklighet som för terapeut och patient närmare varandra. Jag kan finna humor särskilt hjälpsamt vid terapi över videolänk som ibland kan försvaga arbetsalliansen då det skapas ett fysiskt avstånd mellan patienten och terapeuten. Jag hade en patient som precis berättat om en svår upplevelse i barndomen och grät häftigt i bilen och febrilt letade efter något att snyta sig i. Det var en laddad situation och han blir plötsligt medveten om sin omgivning när jag tar fram min ask med servetter och håller upp framför kameran och säger: Om du varit här hos mig nu så hade jag erbjudit servetter. Vilket landar i att den laddade stämningen bryts upp och vi skrattar högt och hjärtligt tillsammans vilket skapade ett möte och en ny sinnesstämning för patienten som var välbehövligt då han stunden efter skulle gå in och möta sin familj. 

 

 

Foto på Maja Koppfeldt

   

 

Maja Koppfeldt
Leg. psykoterapeut. Utgår från psykodynamisk terapi med inriktning på känslor. Maja har erfarenhet inom ledarskap, organisationsutveckling, sexologi, traumabehandling, affektfokuserad behandling (ISTDP), funktionsnedsättning, gruppdynamiska processer, depression och ångesttillstånd.

 

Ahum
10 december, 2020

Relaterade bloggposter

Laddar...