Hem  »  Blogginlägg   »   Hallå där, Katarina Billman

Hallå där, Katarina Billman

Katarina Billman är en av psykologerna i Ahums nätverk. Katarina arbetar främst med ledar-, och grupputveckling på företag och har även en egen privat mottagning. Du kanske känner igen henne från senaste säsongen av Robinson. I månadens intervju berättar Katarina mer om oro.

Hur vanligt är oro och hur ofta söker personer hjälp för problem med oro?

Det är väldigt vanligt att vi människor oroar oss. Många människor oroar sig dagligen, andra tar dagen mer som den kommer. Hos vissa människor överskuggar ångesten hela deras liv. Om man känner en ständig oro och ångest över många saker samtidigt i minst sex månader, kan man ha vad som kallas generaliserat ångestsyndrom. Det förkortas ibland GAD efter engelskans generalized anxiety disorder. Min erfarenhet är de flesta som söker professionellt psykologiskt stöd upplever någon form av oro, även om den inte alls överskuggar deras liv som den ovan beskrivna. 

Vilken typ av oro är vanligast att söka hjälp för?

Jag har inte svaret på vilken typ av oro som rent generellt är vanligast att söka hjälp för. Mina klienter har ofta en inre konflikt kring någon aspekt av sitt liv. Konflikten handlar å ena sidan om vad de känner och vill mot å andra sidan vad de säger till sig själva att de borde eller måste. Oron som väcks då handlar ofta om rädsla att inte duga, att inte bli älskad och respekterad, att inte prestera, att aldrig bli glad igen, att inte lyckas infria andras förväntningar, att inte få ett bra liv.

Hur arbetar du med klienter som söker hjälp för oro?

Det första jag gör är att lyssna på klientens berättelse och se vad kroppsspråket samtidigt berättar. Sedan normaliserar jag klientens oro. Jag säger att det är mänskligt och naturligt att vi människor oroar oss för framtiden som ett sätt att skydda oss för obehagliga överraskningar. Jag förklarar att oro och ångest inte kommer från ovan, utan att det finns tre källor till den; kroppsliga sensationer, negativa tankar om vad som ska hända, och pirret av att helt enkelt befinna sig på gränsen till något nytt och okänt. Min klient får sedan hitta just sin källa till oro. Allra oftast handlar det farhågor, dvs om tankar kring vad som kommer att hända som skapar negativa känslor som i sin tur genererar en spiral av negativa tankar och känslor som kan vara svår att ta sig ur på egen hand. Vi arbetar sedan med att lyckas hantera farhågorna så att klienten successivt snabbare hittar tillbaks till sin förmåga att med nyfikenhet hantera sin oro när den dyker upp, i stället för att bli kidnappad av den. 

Du var ju med i Robinson senaste säsongen. Där måste det funnits anledning till oro flera gånger? Hur hanterar du din egen oro?

Jag försöker hjälpa mig själv på samma sätt som jag hjälper mina klienter och stöttar familj och vänner. Under Robinson 2020 hade jag ett väldigt tufft utgångsläge eftersom tre saker hände ungefär samtidigt under de första dagarna på ön. För det första, precis när lagbildningen ägt rum första dagen uppmanades mitt lag att välja en deltagare som det kunde tänka sig ”avvara”. Laget valde mig. För det andra, samma dag förlorade jag en tävling som resulterade i att jag eller den andra förloraren skulle röstas hem påföljande dag. För det tredje, de första dagarna blev jag vid upprepade tillfällen trakasserad av en man utan att någon i laget stod upp för mig. Dessa tre saker i kombination gjorde att min första vecka var jättetuff med mycket oro och en känsla av total utsatthet. Jag jobbade då med tekniken ”hantera farhågor”, och tydliggjorde först för mig själv vad jag tänkte och kände. Jag kom fram till följande negativa tanke: ”min värsta farhåga innan Robinson kommer att besannas: “Jag kommer att tvingas åka hem innan äventyret ens hunnit börja”. Jag realitetsorienterade mig sedan genom att klargöra för mig själv att det var sannolikt men inte säkert och att det ännu fanns chans för att något annat kunde hända. Då slappnade jag av lite och kunde börja utforska. Jag tog några djupa andetag och påminde mig om att hur vidrig situationen just nu var så var jag fri att välja – om jag ville ge upp eller fortsätta kämpa med målet att vara kvar i Robinson. Genast såg jag då att mitt mål var att vara kvar på ön och försöka ta mig in i gruppen. Tankar såsom ”jag vill göra allt jag kan för att vara kvar i Robinson” och” jag vill bli en fullvärdig lagmedlem” hjälpte att skapa strategier för att nå dessa mål. Min målbild och mina strategier hjälpte mig att stå ut med all den oro och ovisshet som trots allt fanns kvar. 

Minns du ett ögonblick med särskilt stark oro och hur du hanterade det?

En natt, efter att jag i flera dagar återkommande blivit trakasserad av stor stark man i laget, vaknade jag orolig och kunde inte sova. Jag gick en promenad på stranden men oron minskade inte. I stället ökade den, och det kändes som om hela mannens väsen av elakhet översköljde min kropp och min förmåga att andas. Det var som att mannens väsen höll på att krossa mig fast han inte ens var i närheten just då, och det fanns ingen att vända sig till. Det var mer en kroppslig sensation än negativa tankar. Jag försökte använda Centrering, en teknik att slappna av med hjälp djupa andetag och kroppslig närvaro. När det inte hjälpte, kände jag allt mer förtvivlan. Till slut kallade jag i fantasin på min far som varit död i många år, och därefter på mina fyra barn, ett efter ett. Tillslut satt de alla fem bredvid mig på stranden. Oron i kroppen släppte och jag började känna mig tryggare igen. Jag visste hela tiden att min familj inte fanns där på stranden på riktigt, men den mentala bilden av att vara omgiven av människor jag älskar och litar på hjälpte mig att komma ur den starka kroppsliga sensationen av oro. Så småningom gick jag upp och la mig i vår hydda och somnade om. Kanske visar det här exemplet att bortom psykologiska vedertagna verktyg kan fantasi ibland kan hjälpa oss människor att slappna av i utsatta lägen

Menu