Hem  »  Blogginlägg   »   Du ska väl alltid sträva efter att vara dig själv – eller?

Du ska väl alltid sträva efter att vara dig själv – eller?

Att vara sig själv är något vi ofta uppmuntras till. Vid första anblick kan det framstå som ett helt okontroversiellt påstående. Kan det verkligen finnas något att kritisera med den goda intentionen som ligger bakom uppmaningen att vara sig själv? Skulle det vara bättre att vi alla går runt och håller en fejkad fasad, låtsas vara någon vi inte är? Som en första del i artikelserien “den kulturkritiska psykologen” reder Daniel Sykes ut hur föreställningen om “att vara sig själv” faktiskt kan vara problematisk.

Många människor kämpar med att försöka vara sig själva, särskilt i olika sociala sammanhang. Och jag tror de flesta känner igen den osynliga hand som gör oss mer eller mindre upptagna av att anpassa oss efter det vi tror förväntas. Om sanningen ska fram så verkar det – hur paradoxalt det än kan tyckas – vara mycket lättare att låtsas vara någon annan än att fullt ut vara sig själv. För att vara sig själv är väl alltid det man vill, eller?

Säkert anar du att jag nu tänker problematisera denna föreställning. Som allt annat vi människor tar och har tagit för givet – till exempel att tjejer föredrar rosa och killar blått – så innehåller kanske även föreställningen att vi alltid ska försöka vara oss själva något av ett socialt krav. För om vi undersöker saken närmare så verkar det nämligen inte helt okej att vara sig själv på vilket sätt som helst. Nej, att vara sig själv är ofta förknippat med ord som genuin, äkta och naturlig – för att bara nämna några av de mer harmlösa varianterna. Och vid närmare eftertanke så tycks det mer eftersträvansvärt att vara sig själv genom att vara extrovert, framåt och aktiv än att vara det som en introvert, försiktig och lite passiv person. 

Du börjar kanske förstå att det inte är helt oproblematiskt att sträva efter att vara sig själv. Att detta ideal – precis som sådana kopplade till kön eller våra kroppars utseende – är styrt av olika samhälleliga normer och värderingar. Låt oss därför fundera över vilka normer vi här har att göra med. 

Identitetsskapande i det individualiserade samhället

Det västerländska samhället har sedan flera hundra år gradvis förvandlats från en kollektiv kultur – där traditioner och sociala konventioner i hög grad styrde människors liv – till ett alltmer individualiserat samhälle där den enskilda personens värderingar, önskningar och preferenser står i centrum. Denna utveckling hör samman med en rad olika radikala samhällsförändringar – exempelvis industrialiseringen, urbaniseringen och inte minst globaliseringen. 

Även om stegen mot ett alltmer individualiserat samhälle skett gradvis så har de senaste decennierna inneburit en allt snabbare utveckling i denna riktning. En konsekvens av detta är att vi inte på samma sätt som tidigare är bundna av förutbestämda normer och traditioner när det kommer till frågor som rör våra livsval och vår jagidentitet. I stället får vi – på gott och ont – möjlighet att ta ställning till och ”uppfinna” oss själva. I vår tid bestäms identiteten nämligen inte som i tidigare samhällsformer fullt ut av faktorer som kön, klass eller släktrelationer. Den är istället något som vi skapar och fortgående omskapar, vilket inte minst tillkomsten och det explosionsartade användandet av nya kommunikationsmedel och teknologier som internet, sociala medier och mobiltelefonen möjliggjort. 

Inre krav på prestation och självförverkligande

En som på ett träffsäkert sätt belyser vår tids samhällsutveckling och vilka konsekvenser den för med sig är den kulturkritiska filosofen Byung-Chul Han. Denne menar att det västerländska samhället av idag inte längre kan betraktas som ett disciplinsamhälle – där krav och förbud kommer utifrån (t ex bestäms av religiösa normer) – utan det han benämner är ett prestationssamhälle, där kraven kommer inifrån dig själv. På ett ytligt plan ger vårt samhälle människor illusionen av att fritt kunna skapa sin identitet och sina livsprojekt, men i själva verket innebär denna frihet en helt ny och långt mer omfattande typ av tvång. I prestationssamhället är du förvisso inte styrd av yttre krav och normer, men detta leder ändå inte till en ökad frihet. I stället har friheten och tvånget smält samman och bildat en enhet – en tvingande frihet som gjort människor till det Byung-Chul Han kallar prestationssubjekt

De krav på att prestera som så många i vår tid känner kommer alltså inifrån oss själva i form av våra individuella livsideal. I vår tid lever vi till exempel i en ständig kamp för att uppnå den perfekta kroppen, kärleken, vänskapen, familjen, hälsan – ja, listan kan göras lång – och tror dessutom att dessa strävanden är våra egna och högst personliga livsval. Det finns därmed inte samma behov av yttre styrning, eftersom vi helt frivilligt sätter prestationen som det högsta målet för vårt självförverkligande. Byung-Chul Han skriver i sin bok Trötthetssamhället:

”Den underordnade människan är inte ens medveten om sin underordning. Hon tror sig vara fri. Utan tvång utifrån exploaterar hon sig frivilligt i tron att hon förverkligar sig själv. […] Underkastelsen fullbordas som självoptimering och självförverkligande.”

Som prestationssubjekt finns alltså inga begränsningar för vad du kan och bör uppnå. Men vilka konsekvenser för detta med sig? Straffet för att misslyckas med att uppfylla de krav som du som självförverkligande människa sätter upp kommer även det inifrån dig själv och tar formen av självhat, skam, utmattning och depression. Den som inte klarar att leva upp till de egna idealen (och vem kan i längden lyckas med ett projekt som saknar gränser och som ständigt omdefinieras?),får i vårt senmoderna samhälle själv ta på sig skulden. När kraven kommer inifrån finns ingen annan att skylla på. Och i det läget återstår kanske bara depressionen – att ge upp evighetskampen att ständigt vara dig själv på ett bättre sätt – som den enda rimliga utvägen? 

Det verkligt unika – våra brister och sårbarheter

Utifrån den bild jag hittills målat upp verkar vår tids fria och självförverkligande individualism – intimt sammankopplad med föreställningen att man ska sträva efter att vara sig själv – inte särskilt lockande. Att vara sig själv tycks i stället för att ge ökad frihet hänga samman med de destruktiva inre prestationskrav som så många idag brottas med och lider av. 

Men finns det då inget positivt i att försöka vara sig själv? Är detta i vårt samhälle så upphöjda ideal bara en bluff? Kanske ändå inte. Den psykoanalytiskt inriktade kulturteoretikern Mari Ruti lyfter i sin bok The call of character fram det värdefulla i det hon kallar det singulära. Med detta avser hon det verkligt unika hos varje människa – det vill säga det som ligger bortom sociala normer och ideal. Detta singulära handlar enligt Ruti inte om någon ursprunglig och perfekt kärna som finns dold inom oss och redo att plockas fram i ett självförverkligande livsprojekt. Nej, det singulära rör i stället det bristfälliga, de sår och skavanker som livets sorger och trauman åsamkar oss. Eftersom alla sådana smärtfyllda erfarenheter lämnar avtryck så bidrar de till att ge vår personlighet sin speciella färg och klangton. 

När det singulära och unika tillåts tränga igenom vår sociala fasad – våra desperata försök att bli det vi tror att andra vill ha – så visar sig något djupt mänskligt och sårbart. Och om du står ut med att erkänna dessa smärtsamma och bristfälliga sidor kan du på ett verkligt sätt bli dig själv.

Menu