Här kan du läsa fler av Daniels artiklar
Förra året kom den kulturkritiska filosofen Byung-Chul Hans senaste bok Palliativsamhället ut på svenska. Boken handlar om hur vi i dagens samhälle undviker allt som orsakar smärta – både på det fysiska, psykiska och sociala planet – och hur vårt förhållningssätt till det smärtsamma är intimt sammankopplat med dominerande kulturella normer. Vi lever enligt Han i ett prestations- och konsumtionsinriktat samhälle där smärta ses som ett hinder. Och i detta samhälle står människan skyddslös mot livets oundvikliga törnar och sorger, som i vår tid upplevs som meningslösa och djupt orättvisa.
Under de år jag arbetade som psykolog på vårdcentral kunde jag inte undgå att lägga märke till att ett stort antal människor sökte hjälp för enklare åkommor som exempelvis lindriga hals- eller luftvägsinfektioner. Vad dessa personer önskade – ofta formulerat som ett krav – var att få träffa en läkare i syfte att få antibiotika utskrivet. Ibland anfördes som skäl att det fanns något, till exempel en semesterresa, som man inte var beredd att avstå från på grund av sjukdom. Andra gånger tycktes det i stället främst handla om en allmän oförmåga att hantera den oro som de fysiska symptomen gav upphov till.
Min upplevelse är också att ett ökande antal människor jag möter som psykolog har svårt att stå ut med och hantera livets plågor och smärta. Man skulle kanske till och med kunna säga att en sorts smärtfobi tycks ha blivit vanligare. Symptombilden präglas i dessa fall ofta av en blandning av diffus ångest, nedstämdhet och tomhetskänslor. Trots att det ofta finns omständigheter som gör lidandet begripligt – det kan röra sig om destruktiva relationer, arbetslöshet eller traumatiska erfarenheter – så finns det hos dessa personer sällan någon nyfikenhet att förstå något kring dessa samband. Den genomgående önskan är i stället enbart att bli av med det som är obehagligt och gör ont. Ofta har man som ett första val prövat antidepressiv och ångestdämpande medicinering, men önskar nu (på grund av att medicinerna inte haft den effekt som eftersträvades) få psykologiska verktyg för att slippa de plågsamma känslor som upplevs överväldigande och som ofta helt tagit kommandot över livet.
Ett smärtfobiskt samhälle
Jag förstår att dessa exempel kan provocera. Som att jag vill förringa människors smärta och önskan att slippa den. Borde inte jag som psykolog stå på den lidande människans sida?
Om jag sårat någon ber jag därför om ursäkt. För det är verkligen inte min avsikt att misskreditera någon. Människors lidande är såklart på riktigt. Jag uppfattar nämligen individens svårighet att hantera smärtsamma upplevelser som ett symptom på något större. För smärtfobi är en företeelse som präglar hela samhället. Och det är på den nivån som fenomenet bör förstås.
Vår tids svårighet att möta det negativa och smärtsamma visade sig tydligt när världen drabbades av coronapandemin. I ett slag var vi som samhälle – för att hålla döden på avstånd – villiga att överge behovet av fysisk gemenskap, rätten att fritt mötas och kulturella företeelser som exempelvis konserter, teater, film eller idrottsevenemang. Det som är själva basen för ett meningsfullt liv offrades i överlevnadens namn. Och i ivern att till varje pris undvika döden lät vi därför det som är grunden för ett värdigt liv stå tillbaka, något som följande intervju hämtad från Dagens Nyheter belyser.
Enligt Carl Johan Fürst, professor i palliativ medicin vid Lunds universitet, har ett mycket stort fokus under hela pandemin legat på antalet döda, samtidigt som diskussionen hur dessa människor dött lyst med sin frånvaro. ” Det är minst lika viktigt. Många av de som dog var gamla och sköra och hade antagligen dött i alla fall. I det perspektivet kanske det inte spelar så stor roll om man blir 93 år och sex månader eller 93 år och tre månader. Då kan det vara viktigare hur man dör. Vilket stöd och vilken trygghet både den äldre och de anhöriga får den sista tiden. Ibland är döden ett misslyckande. Men det parallella spåret är att döden är oundviklig. Vi måste lära oss att leva med båda dessa verkligheter. ” (Dagens Nyheter 10 feb -22)
Ett annat exempel på vår tids smärtfobi finner man på kärlekens område. Många tycks idag inte stå ut med den risk för obehag och smärta som en kärleksrelation för med sig. Detta tar sig bland annat uttryck i en ovilja att binda sig till – och därmed göra sig sårbar inför – en annan människa. Genom dejting-appar skapas i stället illusionen om att kunna uppleva förälskelse och sexuella relationer där man slipper risk och ansvar. Och i denna verklighet har det näst intill blivit norm att man utan att meddela eller förklara sig abrupt kan avsluta en relation (så kallad ”ghosting”). Den ovisshet och oundvikliga smärta som en mer seriös känslomässig investering skulle innebära undviks därmed utan att det kostar något, eller snarare undviks till ett pris som man låter motparten betala.
Smärtans förlorade mening
I dagens samhälle behövs inget yttre tvång för att få människor att underordna sig den rådande kulturella normen. Individen tar frivilligt på sig kravet att – genom oupphörlig monitorering, mätning och vägning – ständigt producera en bättre version av sig själv. Hon transformerar sig därmed till en försäljningsbar vara i den oändliga kedjan av produktion och konsumtion som är motorn i den nyliberala logiken.
I detta samhälle blir smärtan ett hinder som står i vägen för kravet på att optimera sig själv. Den uppfattas som ett sjukdomstillstånd som man med värktabletter eller terapeutiska metoder måste råda bot på. Detta visar sig bland annat inom vissa grenar av livscoaching och självhjälpslitteratur där fokus flyttas från människans lidande till hennes välbefinnande och lycka. Smärtan har här ingen betydelsebärande funktion – den innehåller inte något budskap värt att lyssna till – utan ses enbart som ett problem och något man till exempel med hjälp av positivt tänkande försöker eliminera.
I och med att detta synsätt fått en alltmer dominerande ställning så har andra sätt att förstå och möta smärta trängts undan. Idag saknas alternativa vägar för att göra smärtan meningsfull eller åtminstone möjlig att förstå. Religionen har i vårt samhälle tappat sin funktion att göra smärtan begriplig och inte heller konstnärliga verk lyckas idag erbjuda särskilt många någon tröst i deras lidande. Utkastad på den ekonomiska marknaden tvingas konsten konkurrera med upplevelse- och välmåendeindustrin. Och där finns ingen plats för det som skaver eller väcker obehag – det som bryter mot normen. För att vara säljbar måste konsten vara lättäten som en hamburgare från någon snabbmatskedja och dessutom njutbar och instagramvänlig. Men det som tappas bort i denna strävan efter att låta konsten bli en del av den fria marknaden är det faktum att ett möte med det obehagliga kan ha en befriande katharsiseffekt. En konst utan smärta har däremot ingen potential att förändra vare sig individen eller samhället. Det konstnärliga förlorar därmed sin revolutionära kraft.
Smärta och känslan att vara verklig
Smärta får oss att känna oss verkliga. För vi blir framför allt närvarande genom det som bjuder motstånd. Kroppen blir verklig när den ger oss obehag. Smärtan markerar en gräns mot omvärlden, gör oss tydliga för oss själva. Utan smärta blir vi diffusa och flytande.
Smärtan har också förmågan att peka ut vad som är sant och viktigt i våra liv. Den visar vad som är betydelsefullt för oss. När till exempel en separation från någon gör outhärdligt ont så vet vi att kärleken varit på riktigt. Och den som säger nej till denna risk att utstå smärta kommer aldrig att veta hur kärlek känns. Utan smärta sjunker vi ner i likgiltighet.
Vår oförmåga att stå ut med det smärtsamma gör oss också avtrubbade inför andras lidande. Det kan gälla lidandet hos människor som flytt krig och förföljelse, unga kvinnor som säljs som sexslavar eller människor som dagligen diskrimineras utifrån sin religion, hudfärg eller sexuella läggning. Förmågan att stå ut med det smärtsamma är en förutsättning för empatin. Utan smärta blir vi hjärtlösa.
Men smärta är inte en erfarenhet som är möjlig att utrota. Om den så kraftfullt som i vår tid trycks tillbaka så sipprar den i stället fram i nya skepnader. Att vi objektivt sett i så mycket högre grad än tidigare är befriade från olycka och plågor har inte minskat människors upplevelse av smärta utan paradoxalt nog gjort oss extremt smärtkänsliga. Vi lider alla av ett ”prinsessan på ärten-syndrom” där vi plågas alltmer av allt mindre. Och om vi hade lyckats få alla smärtsamma ärtor att försvinna så skulle vi säkert börja få ont av de mjuka madrasserna.
Förmågan att stå ut med smärta verkar idag hålla på att gå förlorad. Smärtan ses inte längre som en källa till fantasi och kreativt skapande. Den har så att säga förlorat sitt språk och bryter därför in i våra liv på ett helt meningslöst sätt. Vi tycks ha glömt hur man omvandlar smärtan till ord, sånger eller bilder och hur man med hjälp av dessa lindrar den. Men i en värld där smärtan reduceras till en meningslös (biologisk) biprodukt så kommer också själva livet att tömmas på mening. I en sådan värld finns det risk att en förälder slutar att hålla om och sjunga tröstande ord till sitt ledsna eller sjuka barn och i stället väljer att bara gå till medicinskåpet i jakt på en smärtstillande tablett. Eller att en läkare som möter en lidande människa omedelbart sträcker sig efter receptblocket utan att ödsla tid på att lyssna till den hjälpsökande. För vi är väl inte redan där?