“Mattias, du behöver faktiskt öva på att vara lite mer slö, slapp och likgiltig.”
Orden kom från min lärare i Ashtanga yoga en alldeles för tidig morgon i februari. Jag tittar upp med en (i full färd med att försöka nå ner till de förbaskade tårna), troligen rätt förvirrad blick. Vad sjutton menar hon? Borde hon inte med den där stränga rösten säga:
”Sluta vara så slö, slapp och likgiltig!”?
För det är ju det jag tänker att jag är.
Åtminstone är det vad mina tankar ofta handlar om kring mig själv. Att jag är en rätt lat person som behöver piskan för att komma upp ur soffan och som inte anstränger sig tillräckligt.
Så kan vi ju inte ha det. Eller hur? Jag vill ju inte vara allt det där negativa! Jag borde klara mer. Jag borde skärpa mig! I perioder när jag äntligen laddad tillräckligt med energi går jag till yogastudion fem dagar i veckan (duktig pojke) och oundvikligen följs den glada entusiasmen av långa perioder när jag inte dyker upp alls på mattan. Ibland skäller jag på mig själv i utövandet: ”skärp dig!”, ”sluta mesa”. Det gäller ju att betvinga latheten. Driva den ur världen. Bita ihop.
Förvirringen är ju därför total när någon nu säger åt mig att jag borde vara mer av det som jag allra helst skulle vilja undvika att vara, och allra innerst inne vet att jag egentligen är.
Tänk dig att du tittar på en film. En film du är intresserad av och som får dig att känna saker. Filmen är inte verkligheten.
Du kommer troligen på olika nivåer leva dig in i det du ser. Ju mer du engagerar dig känslomässigt i filmen desto mer ”verklig” blir den. Huvudpersonen blir rädd vilket leder till att du också blir rädd. En karaktär är med om något känslosamt, hej och hå, en liten tår rinner ned från ditt öga. Och om händelsen i filmen dessutom har anknytning till ditt eget liv så ökar ju såklart också din känslomässiga respons.
Att du känner som du gör när du ser på en bra film är inte ett problem. Det kan dock bli ett riktigt problem om du börjar leva ditt liv i enlighet med vad du ser på film.
På samma sätt kan det vara med inre påståenden om dig själv. Tankarna om dig själv.
Två exempel på hur tankarna om dig själv kan te sig i verkligheten
”Jag är tråkig, meningslös och värdelös”.
Så kan en tanke lyda hos en person med stark nedstämdhet. Om denna tanke är tillräckligt stark och känns ”på riktigt” kommer det troligen leda till ett undvikande beteendemönster i förhållande till sociala aktiviteter, intressen och arbete. Det är inget vidare kul att gå på en fika med en kompis om man under fikan tror sig vara den tråkiga personen utan något att säga. Det leder inte sällan till att man drar sig undan – man tackar nej till sociala möten och slutar själv att ta initiativ. Det man gör är att agera i enlighet med tanken, som om att den är på riktigt. Ju fler sådana beteenden desto mer ”på riktigt” känns tanken. Tänk dig att du skruvar upp volymen på en skräckfilm högre och högre. Till sist hör du inget annat än filmen och förmågan till uppmärksamhet på andra områden runtom minskar. Ju fler beteenden som överensstämmer med den negativa tanken desto mer verklig blir den. Anspänningsnivån höjs. Det psykiska lidandet ökar. Det blir en ond spiral som leds av tankarna om dig själv.
I det andra exemplet har vi en person med tanken ”jag är besvärlig”. Den tanken väcker oro i kroppen. Oro tycker vi ju inte om och det obehaget vill vi gärna få bort. Att avlägsna oron eller obehaget innebär för denna person att ”inte ställa till problem”, exempelvis på jobbet eller socialt. Detta kan visa sig beteendemässigt genom att exempelvis säga ja till projekt på jobbet trots tidsbrist. Gärna lyssna på andra människors problem, men själv inte berätta eller söka hjälp – för tänk om den andra tycker jag är besvärlig. Anspänningsnivån ökar gradvis och strategierna kring att undvika tanken ”jag är besvärlig” blir alltmer komplexa. Troligen leder det till psykiska konsekvenser så som stressrelaterad problematik, ångestsymtom och/eller nedstämdhet och sömnbesvär.
Hur ska vi, utifrån dessa två exempel bemöta tankar?
I båda fallen vill jag som psykolog att en klient ska utmana tankarna och känslorna genom ett beteendeexperiment. I båda fallen kommer troligen obehaget att öka kortsiktigt men på lång sikt leda till en ökad färdighet att bemöta tankar av liknande negativ karaktär.
I det första exemplet med den nedstämda personen innebär experimentet att trots obehagstanken ändå gå på den där fikan. Det kommer att kännas jobbigt och motigt att gå i väg. Men med mycket hög sannolikhet kommer personen uppleva att tanken inte reflekterade hur verkligheten faktiskt blev. Högst troligt kommer personen inte ångra att hen tog sig iväg trots allt.
Sannolikt kommer tankens känslomässiga ”färg” blekna när den konfronteras med verkligheten. Gång på gång på gång.
I det andra exemplet skulle beteendeexperimentet kanske inledas med att vi listar beteenden som skulle innebära att hen känner sig besvärlig. Att exempelvis öva på att säga nej till småsaker under en hel dag.
”Vill du ha en glass?”
”Nej, jag tycker inte om glass!”
”Hej, kan du hjälpa mig med den här arbetsuppgiften?”
”Nej, jag har inte tid idag”
För troligen är det så att den här personen behöver mer i sitt liv av att vara ”en besvärlig person” och inte mindre.
Vi skulle helt enkelt i båda fallen utforska vilka beteenden som just nu är i linje med tankar och känslor av negativ karaktär och gradvis, med omtänksamhet, se om vi kan förändra tankar och känslor genom att förändra beteenden. För att göra det krävs ofta strategier och färdigheter i att hantera det obehag som kan uppkomma när vi konfronterar invanda mönster och tankeslingor.
Den resan är inte alltid den lättaste. Men allting som betyder något innebär motstånd. Det kommer att vara värt det. Jag lovar.
Själv övar jag fortfarande på att bejaka min slöa, slappa och likgiltiga sida.