Hem  »  Blogginlägg   »   Att leva med en känslomässigt otillgänglig partner – psykoterapeuten förklarar

Att leva med en känslomässigt otillgänglig partner – psykoterapeuten förklarar

Hur får jag min partner att bli mer närvarande i relationen och komma till mötes? Kan jag få den undflyende att stanna kvar i relationen? Hur ska jag göra för att inte skrämma iväg min partner? De här frågorna möter psykoterapeuten Ylva ofta från klienter som inte vill annat än att landa i en trygg kärleksrelation – men där det inte riktigt vill sig.

Under sommaren när vi vistas mer tillsammans, träffar vänner och släkt, och kanske möter de lyckliga par som kärleksfullt ser på varandra, så kan det få en del av oss att känna hur ensamma vi är i vår egen kärleksrelation.

Hösten smyger sig på och känslan av att ha misslyckats i relationen gnager sig inåt. Relationen som finns, men som det inte ”blir något med”. Det blir inget av det som du hoppats på. Inga minnen från sommaren av kärlek och gensvar finns att hålla sig till när höstmörkret faller på. Bara att relationen tycks gå på sparlåga.

Förhållandet kan ha pågått under flera år med samma mönster av ”icke gensvar”. Många är ni som kan berätta om att er partner inte hör av sig som man kommit överens om, eller ger otydliga svar om vad denne vill med förhållandet. 

Hur vi ofta reagerar med en undflyende partner

Något som är gemensamt för många med en sådan partner är att man på olika sätt försöker anpassa sig till den andres behov. Inte begära att träffas mer än vad det blir. Inte förvänta sig att den andre ska göra avkall på något för att kunna träffas. Det uppstår en rädsla för att ställa krav eller fråga partnern om varför hen gör som hen gör. Partnern vill, synes det som, leva sitt liv på egna villkor och träffa dig när det passar. Det här skapar ofta en gnagande känsla av att inte vara älskad av sin partner, och ett inre måste växer fram att hitta ett sätt att nå den andre på. Man söker hitta olika lösningar och försöker anpassa sig till den andres villkor. 

När ni så träffas så fungerar det fint, ni har roligt ihop och allt ser ut som om ni är det kärleksfulla paret trots allt. Hoppet gror om att snart kommer det bli bra. Partnern lovar att snart ses igen, men sen blir det åter tyst långa perioder. Och du försöker att föreslå träff men partnern har ”fullt upp” och ber att få höra av sig när det är läge för det. Och det läget tycks dröja tills hen plötsligt vill ses igen. Då är det som om tystnaden, otillgängligheten inte funnits. Nu är allt bra igen!

Det här mönstret skapar besvikelse för den som vill kunna dela på upplevelser och få gensvar. Att känna att det finns ett vi i relationen.

Svårt att se relationen för vad den är

Så vad gör man då med denna partner, som både tycks vilja vara i relationen men inte i ett vi  utan när det passar dennes behov? Partnern uttrycker inte vad hen vill utan tycker att allt är väl bra som det är. Många jag träffar uttrycker att de känner mycket för sin undflyende partner och vill verkligen få till en ömsesidig relation. De försöker på alla upptänkliga sätt få partnern mer intresserad, men ofta förgäves. Det är som att när de försöker närma sig den andre så ökar hen avståndet och försöket att komma närmare misslyckas. 

Det här scenariot kan leda till minst två olika förhållningssätt. Det ena är att man gör ännu fler försök, blir påstridig och kanske börjar anklaga och ifrågasätta den andres känslor, vilket leder till att den undflyende partnern håller sig än mer borta. Det andra scenariot kan bli att man nu känner sig avvisad och mindre värd och liksom ”krymper”  sitt inre jag. Man intar en inväntande hållning och håller inne med sina behov och förväntningar. Att inse att en viss ömsesidighet måste till för att det ska bli en relation finns inte hos den väntande, utan tankarna är mer inriktade på den andres behov och på försök att hitta vägar att få med hen in i relationen.  

Det som ofta händer i denna typ av relation är att osäkerheten och egen förminskning slår rot och ger ångest och nedstämdhet. Tankar som börjar gro att ha gjort fel eller inte  tillräckligt leder lätt till ett inre ältande.

Många kan berätta om att de inte förrän relationen tagit slut upptäckt i arbetet med sig själv    att ”jag blev bara använd i den personens liv där och då utan ömsesidighet”. Dessa relationsmönster kan vara lite svåra att upptäcka då det inte handlar om en partner som är krävande, ovänlig, svartsjuk eller oöm utan bara agerar efter sina egna villkor och inte frågar efter hur den andres önskningar eller behov ser ut.

Jag har i arbetet faktiskt rekommenderat Lena Anderssons bok ”Egenmäktigt förfarande”,  där hon så levande beskriver om kvinnan som försöker ”fånga” mannen hon är djupt förälskad i. Han avvisar henne inte direkt men ger inte heller något av sig själv förutom när han själv har behov av någon. Kvinnan vill se det som det är just henne mannen har behov   och längtan efter, medan mannen önskar bekräftelse utifrån sina egna behov av någon.  

Att komma vidare

Men vad är det då som gör det så svårt att ta upp med sin partner om hur jobbigt det känns när denne inte hör av sig eller bara gör det ” när andan faller på”? Det som ofta kommer fram i mina samtal med klienter är just känslan av osäkerhet kring att ge sig rätten att ifrågasätta den andres beteende. För det skulle kunna innebära att den andre inte vill träffas mer. Fruktan att bli övergiven överskuggar de egna behoven. Man vill så gärna höra till och känna sig älskad och vara i ett vi. 

Ett sätt att komma vidare i sig själv och eventuellt också i relationen är att börja undersöka de egna behoven.

Det kan handla om att lära sig mer om sig själv (precis det man gör i personlig utveckling eller i en psykoterapi). Göra en inre resa genom att fråga sig: 

”Vilka behov har jag?” 

”Hur kan jag uttrycka dem på ett ändamålsenligt sätt?” 

“Vad tycker jag om i livet?” 

”Vad gör mig glad?” 

”Vad gör mig rädd?”  

Här kan frågor kring ens relationer och det sätt man agerar eller inte alls agerar hjälpa dig att se vad det är du själv undviker. Kan det vara konflikter? Kan det vara en fruktan för att inte duga? En fruktan att bli lämnad och känslan av övergivenhet? Har jag lärt mig att finnas till för andra och ta ansvar för deras behov?

Dessa frågor kan bli verktyg till att formulera en inre kompass och hjälpa dig att välja den väg du vill gå. Kanske det kan befria dig från att vara i en relation där du får vara den som bär relationen och som tar ansvar för den. Om du lyssnar inåt och vågar följa din inre kompass kan du förändra dina livsbetingelser och relationer. 

Du kan också skapa en dialog med partnern när du själv är mer klar över dina behov, önskningar och det du värdesätter i relationer. Du är i din fulla rätt att få uttrycka dem och tillsammans undersöka om och hur ni kan mötas i en tvåsamhet. Du räds inte för att bli avvisad när du förstår att den andres agerande kan handla om dennes svårigheter att t.ex. knyta an eller känna tillit, som är centrala för att kunna skapa en nära relation. Det viktiga här att du inte behöver ta ansvar för den andres agerande.  

Vi är tillbaka till begreppet ömsesidighet som är den viktigaste delen för att det ska bli en relation, vare sig det handlar om en kärleks- eller vänskapsrelation. 

Att undersöka sina livsmönster, hur vi knutit an till våra första relationer – d.v.s. våra föräldrar – kan berätta för oss hur vi beter oss i våra relationer och hur vår tillit ser ut. Hur mycket jag kan förlita mig på att kunna bli älskad för den jag är, och också känna av när någon inte har den tilliten och då klara av att själv gå vidare med min självkänsla i behåll. Livet, speciellt när det handlar om relationer, kan göra väldigt ont men om man samtidigt accepterar smärtan som uppstår i en relation kan man lättare hantera den sorg, frustration och övergivenhetskänslor som våra relationer kan medföra.

Menu