Vad ger oss rätten att läxa upp andra vuxna?

Detta är en betraktelse av hur coronaviruset påverkat vårt beteende och sätt att behandla andra. Allt fler tycks vilja sprida vad vi tycker är rätt eller fel. Vissa gör det genom att kritisera de som gör “fel”, andra ansluter sig till grupper som “Vi som väljer att stanna hemma” och några visar upp “rätt” livsstil genom självförhärligande inlägg där de isolerat sig på landet och inte sprider smittan till någon.

Skriven av Kicki Theander, VD, Ahum AB

Stort utrymme för tolkning av rekommendationer

Under Corona-krisen har vi alla fått nya rekommendationer från myndigheterna att förhålla oss till. En del av dessa är strikta regler att jämställa med lag, t.ex. att man inte får ordna sammankomster med fler än 50 deltagare eller besöka personer som bor på offentliga äldreboenden. Det mesta som kommer från Folkhälsomyndigheten är dock rekommendationer och det finns ett ganska stort utrymme för tolkning där ord som “undvik”, och “försök” används. Beroende på riskgruppstillhörighet och yrkeskategori har vi en viss frihet att själv göra val om hur vi vill leva i denna svåra tid. 

Häromdagen såg jag en mycket gammal man (skulle gissa uppåt 90) på tunnelbanan som försökte få igång en konversation med en ung kvinna som satt snett emot honom. Hon såg besvärad ut och det var även jag. Jag tänkte mest på den äldre mannens egen hälsa. Jag fick intrycket av att han var senil och sällskapssjuk och ville berätta för kvinnan om något han läst. Plötsligt kände jag en impuls att ingripa. Men har jag rätt att gå fram till denna vuxna man och tillrättavisa honom och tala om för honom att han borde följa rekommendationerna? Han bryter inte mot någon lag och jag är definitivt ingen polis. Jag valde att själv hålla avståndet till mannen och hålla tyst. 

Har det blivit mer ok att kritisera andra öppet?

Jag har noterat i sociala medier att allt fler väljer att öppet kritisera andra. Vissa attackerar vissa grupper, t.ex. de som är 70+ eller allmänheten (“idiotiska svenskar”) rent generellt eller så ger man sig på enskilda individer och har synpunkter på att de gör fel. En vän till mig blev attackerad verbalt när hon tagit med sig sina barn på konditori. Jag själv blev utskälld efter noter på Facebook för att jag lagt ut att jag besökt en butik som förvisso var av det lite onödigare slaget, dvs ej livsmedel eller apotek. Denna lilla butik hade en skylt på dörren om att de tog in max fyra i butiken samtidigt. Butiken hade en laglig rätt att hålla öppet och jag hade en laglig rätt att besöka den. Min vän valde att skriva “Det är på grund av sådana som du som det här viruset sprids! Du är så jävla egoistisk som…” framför alla mina andra vänner. Då tog jag bort inlägget. Jag vill inte bli utskälld, men jag tänker inte heller gå till motattack för att jag tycker att det är respektlöst. Jag valde att acceptera att hen gav mig en skriftlig utskällning. Jag såg följande alternativ: gå till motattack och försvara mig, ta bort inlägget, ta bort personen som vän, skriva på Messenger eller försöka diskutera sakligt inför öppen ridå i flödet. 

Jag kan jämföra detta med mina egna idéer om rätt och fel. Sedan länge är klimathotet en fråga som ligger mig varmt om hjärtat. Jag tycker t.ex. att det är fel att flyga till Malaga för en långweekend med tjejkompisarna eller att köpa hus i Spanien som man avser att åka till sex gånger om året. Men om jag började läxa upp andra om hur de borde göra eller vara så skulle jag inte ha många vänner kvar. Jag fokuserar på mig själv och försöka leva “rätt” och flyga i undantagsfall samt att jag låter bli att gilla inlägg på facebook där mina vänner lägger upp bilder från sina flygresor. Klimathotet är en större fråga än Corona-krisen. Ändå har viruset väckt någonting inom oss som gör att vi vill agera utanför det som Stephen Covey kallar “circle of influence”

Självförhärligande

Ett annat mer korrekt och acceptabelt sätt att försöka påverka andra att göra “rätt” är självförhärligande eller godhetsknarkande, dvs man visar upp hur duktig man är på att följa rekommendationerna i sociala medier i hopp om att fler ska följa efter. Jag kan inte riktigt förklara varför men jag har svårt för detta uppläxande i förklädnad, så pass att jag nu valt att “gömma” vissa vänner i mina flöden så att jag slipper se inläggen, men det är åtminstone bättre än att skälla ut andra. 

En svensk studie visar att skryt på facebook ligger i topp bland inlägg som vi irriterar oss på, så troligen är jag inte ensam om min irritation. De jag pratar om är t.ex. de som visade upp att börjat bunkra och isolera sig hemma långt innan Folkhälsomyndigheten släppt några rekommendationer. Dessa uppvisningar av duktighet ackompanjeras ofta av attacker mot myndigheter, politiker eller lite mer allmänt mot “Sverige” eller “svenskarna”. De här människorna går ofta mycket längre än vad reglerna och rekommendationerna påbjuder. De har kanske plockat ut sina barn från skolan, de undviker butiker helt och hållet och beställer hem mat på nätet och träffar i stort sett ingen utanför de innersta kretsen av familjemedlemmar. De lägger upp videosnuttar från italienska sjukhus och artiklar från kritiker av den svenska modellen. 

Utnyttjar bandwagon-effekten

Dessa människor som tycker att de själva gör goda gärningar försöker kanske utnyttja den så kallade bandwagon-effekten för att få fler att sluta sprida smittan. Bandwagon-effekten är den tendens vi har att göra saker bara för att vi ser att andra gör det. Exempelvis kanske många tänker “de isolerar sig helt, det borde nog jag göra också”. Det är ett känt faktum att vi människor inte gör som andra säger, utan som andra gör. Vi härmar andra människors beteenden och en psykologisk förklaring till det är våra spegelneuron. Våra spegelneuron påverkar oss på ett omedvetet plan, när andra skrattar skrattar även vi, när andra gäspar så gäspar vi och så vidare. I så fall har självförhärligandet och uppvisandet sin botten i rädsla, dvs man är så rädd för viruset att man känner det som en plikt att försöka få med sig andra på det rätta tåget. 

Kan avundsjuka få oss att vilja trycka till andra?

Min egen teori är att de som går all-in med sin isolering och delar med sig av hur rätt de gör egentligen lider en rejäl dos självömkan och att de egentligen är avundsjuka på oss som har en något liberalare syn på vad som är rätt och fel. Detta får dem att trycka dit andra på det här lite “smygiga” sättet. Lite som att vi liberala som tillåter oss en lunch på en gles restaurang åtminstone borde skämmas lite. Om de själva inte tillåter sig att gå utanför huset överhuvudtaget borde de åtminstone få lite pluspoäng som extra goda medborgare. Okejdå, jag kan ge dem detta! Jag går med på (om än lite motvilligt) att det är behjärtansvärt att inte alls bidra till smittspridning. Precis som att jag själv är värd lite credd när jag avstår att flyga. 

Ahum
30 april, 2020

Relaterade bloggposter

Laddar...